Dum på dagis och självskadebeteende

När vi nattar Klara berättat hon oftast en massa saker tex sånt hon önskar sig i julklapp, minnen från gamla huset eller saker vi gjort i helgen. I går berättade hon att en kille på hennes dagis kallat henne "dum liten bebis", hon sa att hon blivit väldigt ledsen och hon inte alls är liten bebis.


Här gällde det att passa sina ord och inte säga sånt jag egentligen tyckte hon skulle göra eller säga :) Oavsett så skar det i mitt hjärta och känslan sitter kvar i dag med, att inte kunna skydda mitt barn. Att inte vara där när andra är dumma mot dem, kunna vara en skyddande mur. Det enda jag kan göra är att försöka förbereda dem, älska dem över allt annat och göra mitt bästa för dem.


Det här är väl bara början.


Min kollega berättade i dag om hennes tonåring som har ätstörningar och i går hade de upptäckt att hon hade skurit sig. Maktlösheten, frustationen och ångesten som hon bar är hemsk.


Det är verkligen inte lätt att vara förälder, jag brukar alltid bli provocerad när någon säger "små barn-små bekymmer". Jag brukar då kontra med "små barn-annorlunda bekymmer". För bara för att mina är små är ju inte bekymren mindre, bara annorlunda.


Men idag så fick nog mitt motto en törn.