Ruvardag 1

Varenda steg på denna resa har jag tänkt på vår lilla Isak. Han har funnits med i varje andetag och varje tanke. Älskade barn, idag är det 3 månader sen du lämnade oss.

Så till Den Stora Resan..

Maken skjutsade mig till flyget och på Arlanda fastnade jag som vanligt i säkerhetskontrollen. Det måste ju vara nåt fel på min kropp eftersom den alltid tutar i metalldetektorn. Det slutade med skorna åkte av och de genomsökte mig med sina händer. 

Efter att ha överlevt kontrollen är det alltid raka vägen till starbucks, varför vet jag faktiskt inte, för det är dyrt och man hittar likvärdigt på fler ställen. Kanske jag är indoktrinerad av alla amerikanska filmer? Men en sista kopp gott kaffe kändes viktigt och nu är det slut på kaffe och te på ett bra tag framåt. 

Flyget var ett litet propellerplan, och det var inte ens halvfullt så jag fick ett eget tvåsitssäte. Här börjar ju även det dåliga matmissbruket men en crossiant och jos i magen senare så satt jag och halvslumrande 50 minutrarna det tog och lyssnade på podden Adam och kompani.

Väl framme så tog jag den lilla shuttlebussen som faktiskt hade höjt priset till 3,5 lvl (ca 40 kr)

Jag klev av vid Monika hotell som är den närmaste hållplatsen till kliniken och satte mig att vänta i väntrummet. Där satt redan 1 svensk familj, 1 dansk och en finsk. Jag pratade lite med finskan och även med danskan (men där tog mina språkkunskaper slut, obegripligt språk!)

Sen kom min koordinator och vi pratade lite och sen fick jag lämna blodprov. Naturligtvis var jag lika svårstucken som alltid så det slutade med ett stick i handen. 

Efter det var jag fri så jag gick till spårvagnen, den ligger nära kliniken och kostar bara 0,7 lvl (ca 9 kr) stannar precis utanför centrum, 2 stationer bort. 

Hotellet var alldeles nyöppnat och väldigt fräscht, jag fick mitt rum mot en innergård högst upp och längst bort. Det var alldeles tyst och lugnt i korridor och grannrum hade jag ju knappt. Det var ett väldigt fint rum, rent och trevligt. Men wifi funkade ju inte!! Om jag gick 10 steg från mitt rum fungerade det klockrent. Fy så taskigt!

Men jag var så hungrig så jag kastade mig ut för att få något i magen, jag tog nästan första bästa stället som såg någorlunda ut och det blev en japansk restaurang, maten var verkligen sådär, smaklös och jag undrar om maten var riktigt klar? 

Nåja, mätt i magen var det raka vägen till gallerian där jag var inne i varenda butik, jag hittade en tröja.. På Lindex! Men i övrigt ingenting, kan väl tilläggas att de har mkt mindre storlekar än här i Sverige så L är ca M därborta.

Sen  gick jag åter till hotellet för vila och ladda mobila enheterna. Utan wifi förstås, jag klagade i receptionen och de sa att de skulle försöka fixa det men annars skulle jag få nytt rum. Men det orkade jag inte, så jag fick snällt motionera ut i korridoren vid varje wifi abstinens.

 Jag prövade sedan den lokala restaurangen på hotellet, det fick bli en club sandwich som nog var det enda jag kunde tänka mig. 

Jag var väldigt trött så efter några varv i korridoren för wifi somnade jag tidigt och sov med endast 1 uppvaknande ända till 07.00!  Otroligt. Men My god vilken hård säng, min stackars rygg protesterade högt när jag klev upp. 

Efter en suverän frukost, promenad till julmarknaden så var det dags att checka ut och ta spårvagnen till kliniken. Man tar nr 5 eller 7 och åker två stationer, mycket praktiskt. När det är sommar brukar jag ta en promenad men nu var det snö och slask och med rullväska kändes det inte som ett bra val.

mmmm..hotellfrukost

Jag använder alltid citymap utomlands, offline såklart.

På kliniken fick jag först träffa koordinatorn och sen läkaren och sen biomed. analytikern, allt med lite väntat emellan så klart. Samtalet med läkaren blev lite lustigt, han hade inte fattat att jag avbrutit graviditeten i vecka 21 och såg först alldeles ställd ut, sen frågade han om jag var deprimerad..Men jag berättade att Isak var det finaste som hänt oss och dessutom betyder det att jag KAN bli gravid. Efter 13 år så kan jag det.

Han berättade att han bara ville att jag skulle ta

-dubbel dos folsyra 2 mg
-2 x 400 progesteron
3x progynon

Alltså lite mindre än vanligt, han anser att det inte är vetenskapligt bevisat med prednisolon och andra mediciner. Jag kommer förstås inte lyda utan äta prednisolonet och extra progesteron. De sa inte ett ord om mina trombocyter och inte frågade jag heller.

Sen var det dag för insättning där han mätte slemhinnan som var 13,6 mm och sen höll han på mäta något annat som såg ut som en slalombana på 17 cm(?) i mitt inre.

Insättning gick bra och som alltid blir jag lite rörd, man ska ju alltid ligga var ett tag men jag har aldrig ro till det.

En morula och en blasto

I väntrummet satt en tjockare yngling med gylfen öppen, han halvsnarka och jag tittade skräckslaget på honom och undrade om han var en donator. Det kan han väl inte vara? Bilden av den lilla tjocka mannen som snarkade med gylfen öppen har tyvärr fastnat på min näthinna.

Sen var det taxi till flygplatsen och sitta där någon timme innan det var dags att fara hem. Väl hemma kändes ju som jag aldrig varit borta och så här dan efter känns nog mer allt som en dröm.

Det är så jobbigt att hoppas och nu hoppas jag ju mer än någonsin efter förra gången. Det som är jobbigt att hoppas är att jag blir så ledsen vid minus.

Testdag på julafton.

Jag har räknat ut de totala kostnaderna och det gick på 17 000 kr. Ni kan gå in på Lilla Vilda på Facebook och gynna henne och mig med de fina Ceciliamössorna! De är lika underbara som sömmerskan.