Vecka 20 (19+3)

Naturligtvis var jag sinnessjukt tidig och fick parkering nästan på en gång. Så jag fick fika hur länge som helst och kände mig hemskt malplacerad på barnsjukhuset. Det var typ 500 skrikande barn och jag.

Naturligtvis var de sena så jag fick sitta på de stenhårda stolarna till förbannelse, men till slut blev det min tur.

Av med alla kläder och smycken och upp på den stenhårda britsen, denna brits var lite annorlunda. Jag låg på något plasteskelett som var runt bål och höfter, den lindade hon om mig så jag inte kunde röra en fena. En liten handduk runt benen och in i röret som var mycket trängre än det på förra sjukhuset.

Sen började knackandet vilket inte var så farligt, men sen kom nåt hemskt sirenljud som gjorde att hela magen vibrerade i takt och det blev varmt i röret. Det upprepades ca var 5 minut i pulsvågor om ca 30 st i ca 35 minuter.

Då började jag gråta, för jag kände hur orolig Isak blev och jag fick så dåligt samvete vad vi utsätter honom för. Han förstår ju inte utan hör bara det hemska ljudet, trots jag hade hörlurar så lät det väldigt mycket.

Sen började det ju klia överallt och även om jag inte har klaustrofobi så blir det lite jobbigt efter ett tag.

Till slut var jag fri och fick åka hem. Jag har så himla ont i ryggen så hon fick baxa upp mig ur britsen. Jävla rygg då.

Så jag har googlat lite på vad de tror han har. Och det är ju verkligen inga roliga diagnoser. Ni kan ju själva kolla på två av dem; Dandy-Walker anomali och corpus callosum agenesi

Jag tror verkligen inte det här kommer gå vägen. Mitt i den här skiten ska vi ha hantverkare hemma och om det värsta tänkbara händer så ska jag vara hemma och sörja och planera begravning med de här härjandes. Instängd i vardagsrummet med panikslagna katter. Och så måste vi jaga kattvakt igen.

Vilket oxå ger mig ångest och dåligt samvete. Samtidigt som det är skönt att fokusera på annat.

Gårdagen utlöste nån sorts verklighetspanik som kommit i fatt mig. Tillsammans med ångest och dåligt samvete och...jag vet faktiskt inte vad resten av känslorna är? sammanbrott? Det är väl så här det måste kännas att få det? Tillsammans med nån sorts panikattack.

Nu ska jag till jobbet för att sen åka hem och ta emot kyl och frys.

*försöker andas*



Kommentarer

  1. Hej jag säger som tidigare, jag hoppas det ska gå bra, att du ska orka vi är många som tänker på dej och följer dej varma stora kramar/ Kristina

    SvaraRadera
  2. Tycker det låter som om dina reaktioner är helt sunda - på en extremt stressande situation, där allt är så ovisst. Har du övervägt om du ändå ska anta erbjudandet om kuratorsstöd? Känns för mig omänskligt att klara av att hantera detta utan något slags proffsstöd. Nå, du känner vad som är bäst för dig, men glöm inte bort - du är inte heller mer än människa och det är naturligt att bryta ihop otaliga gånger genom en sådan här process.

    Jag fortsätter att hålla min tumme hårt, då jag uppfattar diagnoserna som väldigt varierande och svåra att säga så mycket om.

    Varmaste kramar!

    SvaraRadera
  3. Jag tänker på er och hoppas innerligt att ni får besked snart – och att det beskedet är så positivt det kan vara.

    SvaraRadera
  4. En berg-och-dalbana med märkligt många dalar....
    Dina reaktioner är fullständigt normala med den press du lever under.
    Att vilja fly och komma undan, vakna upp ur mardrömmen. Men det går inte - barnet bär du ju med dig!
    Undersökningen är gjord, och jag vet inte hur lång tid läkarna behöver för att tolka bilderna.
    Må det finnas en strimma ljust hopp att det ändå gå bra.
    Ta den hjälp till stöd som finns - oavsett hur det går. Kram.
    //RigMaria

    SvaraRadera
  5. Vet inte vad jag ska säga. Känner mycket för dig!!
    Vill skicka styrkekramar!!!

    SvaraRadera
  6. Många kramar från Titti.
    Hoppas ni snart får besked.

    SvaraRadera
  7. =( Googlade lite och det verkar svåra diagnoser att få.. Och vad är rättvisas mot ett barn? Och vad orkar ni? Och vad vill man? Åhh, jag avundas inte din sits.. Och vad värdelös jag är på att säga något =( Lyssnade på vägen nu till jobbet på ett radioprogram om att möta människor i kris och så sitter man här själv nu och ska säga något. Men antar det inte finns något så.. fördjävligt. Önskar innerligt att Isak fick vara frisk. Och att dagarna kan gå så ni får svar och kan gå vidare efter det. Tror du är i chock nu ja, känns det verkligen bra med att gå på jobbet och bara köra på? Värdelösa ord har jag men läser här i alla fall.. Kram

    SvaraRadera
  8. Fy f-n rent ut sagt, ni slängs mellan hopp och förtvivlan...

    Säger som någon annan skrev, överväg att ha en samtalskontakt som du kan häva ut dig allt för... Spelar för mig ingen roll vilken utväg det blir det du har gått igenom är traumatiskt....

    Hoppas och håller alla tummar och tassar vi har för att Isak får tummen upp..

    MASSA av styrkekramar

    SvaraRadera
  9. Googlade också lite och det verkar ju också som att man kan få lindriga versioner och i princip kan leva ett normalt liv! Jag håller alla mina tummar för att läkarna tror att det kan bli så för Isak. Stor varm kram till dig!

    SvaraRadera
  10. Usch, vad tungt det är för dig. Dina reaktioner är helt sunda tycker jag!

    Jag skrev redan från början att jag inte trodde att det behövde innebära att det är dödligt. De saker som nämns nu är saker där de absolut flesta överlever och har helt okej liv så vitt jag kan förstå det.

    Det är däremot inte nödvändigtvis så att det blir lättare för dig att veta att fostret kommer överleva om du inte avbryter. Ibland kan det ju till och med vara lättare när det inte är så och man inte har något val. Det är ett väldigt tungt beslut att bestämma sig om du ska gå vidare eller inte och nu är det bara en dryg vecka du har på dig att bestämma dig. Oavsett vad du väljer så är livet förbannat orättvist och förjävla taskigt mot dig. Och du behöver verkligen akut stöd i den här situationen nu! Begär en kurator tycker jag.

    Jag hoppas så innerligt att det här ska bli så lätt det bara kan för dig.

    SvaraRadera
  11. Vet inte riktigt vad jag skall kommentera..... Har nyligen börjat läsa inne hos dig och jag är verkligen berörd... Fortsätter gärna för nu vill jag ju veta hur det kommer gå för er, Med vänlig hälsning, helen

    SvaraRadera
  12. Jo, förresten. Undrar hur gamla ni är? Förstår att ni kämpat i många år.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är nyss fyllda 40 och maken är 9 år äldre. Vi har hållt på i 13 år nu. Du kan läsa min berättelse högst upp "om mig"

      Radera
  13. Kramar från en förort till en annan!
    Skulle nog ta samtalsstöd om det erbjuds, då kan du få lite hjälp att andas och att bena upp tankarna.
    Med hopp om lindriga diagnoser, tillgänglig kattvakt och snabbt köksbygge.
    Kramar!

    SvaraRadera
  14. Ja, herregud! Tunga diagnoser med ovisst vetskap om hur mycket symptom detta ger. Skriver som ovanstående, vad vill ni utsätta Isak för, vad orkar ni, vad vill ni utsätta er för?

    Vi fick ungefär samma luddiga besked om felet på vår dotter. Vissa överlevde inte ens i magen, andra överlevde med hade det väldigt jobbigt och vissa klarade sig riktigt bra. Hur det skulle bli för vår flicka gick ju inte att veta i förväg. Felet fanns där, men hur svåra men det skulle ge gick inte att svara på.

    Jag hoppas fortfarande på det bästa för er skull!

    SvaraRadera
  15. http://hem.passagen.se/joywas/Linn/cca.htm

    SvaraRadera
  16. Rörande att läsa Jenkis!
    <3

    Kram
    Ahm66

    SvaraRadera
  17. Styrkekram till dig/er! Jag hoppas så på att det inte är det värsta, men vet precis hur hemskt det är att gå och vänta på besked och att efter att verkligen fått det där riktigt dåliga beskedet bestämma sig hur man ska göra... Tala om en ole-dole-doff-variant med liv och död som insats.

    Vi väntade vårt första IVF-barn, en son, i vintras men p g a just Dandy-Walker anomali och Corpus callosum agenesi så fick vi avbryta i vecka 20+6 den 30/12-12. Det var först på RUL i vecka 19+0 som det syntes första gången att något var fel, och då hade jag ändå varit på otaliga UL och VUL veckorna före eftersom jag hade problem med småblödningar som kom av min endometrios.
    Håller tummen, och stortån, hårt här för att det inte är DW som er lille Isak har!
    Kramar ♥

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering